Mobb - ett uttryck som förföljer

Läser Ledaren i dagens Nya Åland och ser att Harriet Tuominen tar upp mitt olyckliga utryck som jag skrev på min frus Facebooksida för över fyra år sedan. Ett uttryck som sedan fick ett eget liv och förföljde mig i otaliga ledare både i Nya Åland,  Ålandstidningen och SLC. Ett uttryck som flera personer tog väldigt illa vid sig av. Ett uttryck som jag offentligt har bett om ursäkt för, det var inte så jag menade. Jag var ordentligt ur balans, (hade just "överlevt" halvmaran på Brändö) och hade haft några tuffa månader med arga bönder runtomkring mig. Ibland skriver man och säger man saker som man önskar skulle vara ogjorda. Men det är en del av livet det med, man lär sig så länge man lever och jag tycker det är bättre med politiker som säger lite för mycket än lite för lite. Förutsatt att man även kan säga ursäkta och förlåt om man trampar i klaveret. Jag har väl egentligen inte pratat/tänkt så mycket på den här händelsen sedan dess men ärligt talat så var det en ganska jobbig tid. Jag har som livsfilosofi att förtränga det negativa och tänka på det positiva, men nu när så mycket vatten passerat under broarna, kan jag väl försöka förklara lite mer, var det gick snett och varför jag sa som jag sa. När jag skrev "mobben gick loss på torget” under en status som min fru hade lagt upp på Facebook hade jag inte svenska akademiens ordlista framför mig, utan skrev något i hast, frustration och kanske lite hopplöshet. Jag hade ringt Henry på Producentförbundet ca en vecka innan demonstrationen skulle hållas och frågade om jag inte kunde få komma över och förklara och diskutera innehållet i vårt LBU-program, men de ville inte träffa mig då. De ville ha sin demonstration och de ville ha rubriker. Jag meddelade också att jag kommer vara i Finland på ett Skärgårdsseminarium den dagen demonstrationen skulle hållas, så här efteråt inser jag att jag borde varit hemma, meddelat förhinder till de ca 150 personerna jag skulle berätta om Åland för och tålmodigt och milt tagit emot budskapet ifrån demonstranterna. När jag skrev uttrycket menade jag inte det ledarskribenterna gång på gång upprepade, jag menade typ "en  stor folksamling som gemensamt skriker/ropar en uppmaning som mottagaren kanske tycker är lite obehaglig". Trots allt så ropades orden "Avgå Karlström, avgå Karlström" under den fredliga demonstrationen utanför lagtinget (det hörde jag själv via telefon så budskapet gick fram). Det kanske inte var så hårda ord, så här i efterhand, men just då, när man kämpar med alla krafter att hålla huvudet över ytan känns vissa ord hårdare än andra. Det kändes ärligt talat ganska orättvist. Det var regeringens politik med en ram fastslagen av lagtinget jag arbetade efter. Tiden runt "mitt olyckliga uttryck" hade kantats av många hårda ord, ifrån många olika håll. Jag hade själv sagt ogenomtänkta repliker i affekt och självförsvar, vilket givetvis var dumt. Som politiker i allmänhet och minister i synnerhet får man finna sig i att debatten kan vara ganska hård och även vinklad, många som mer eller mindre aktivt försöker missförstå vad man säger, det man gör och det som händer. Det hör liksom till spelets regler. Det jag dock märkte under just den tiden (kring när demonstrationerna hölls) var att det fanns en hel del indirekta påtryckningsmedel på Åland som jag inte riktigt gillade. Gissar att jag inte är den enda politiker som blir "drabbad" av dessa men frågan är hur många av de andra som orkar stå emot....  Bara för att nämna några exempel (jag har förträngt de flesta)

• berusade personer som ringer anonymt och härjar mitt i nätterna eller anonyma samtal till min fru som varnar och säger att det bara kommer att bli värre, vänta bara...
• flera personer varnade mig för att springa ensam på morgnarna,
• en person som liknade mig, hörde av sig och sa att han blivit uppmanad att klippa håret för annars kunde han i misstag åka på stryk när han var ute på landet.
• det värsta jag hörde var när en vän till mig blivit uppmanad att sova med ett öga öppet eftersom han var nära förknippad med mig och delade mina åsikter. Den personen flyttade sedan härifrån.
• träffade dagligen personer som sa att de stödde mig och tyckte jag gjorde ett bra jobb, men de vågade inte säga det högt, för då riskerar dom att bli "utkastade" ur jaktlaget, få mindre taxi-körningar eller färre besök till sin restaurang.
• en person som brukade krama om mig en gång per vecka när vi sågs, berättade att hon blivit uppmanad att sluta med det, vilket hon gjorde.

Jag märkte tidigt i min politiska karriär att plåtförsäljningen minskade på mitt företag Klintens Plåt pga mina åsikter i lagtingssalen. Det eskalerade när jag blev minister, omsättningen halverades på några år. (kommer ihåg en person som vägrade betala hyra för verktyg han hyrt en månad, eftersom han inte fått ut sina pengar i stöd, något han ansåg att han hade rätt till och han ansåg att det var mitt fel) Vi lever i en fri värld där kunden har makt att bestämma av vem eller var han/hon vill handla, det är bra, så måste det vara. Den fria marknaden är hård men alternativet är värre. Däremot ansåg jag inte det vara okej när vanliga butiker i Mariehamn fick påstötningar om att de skall sluta marknadsföra sig i SteelFM eftersom det är "Karlströms radio", där tyckte jag det hade gått för långt. Men vad kunde jag göra? Jag hade satt mig i båten, det var bara att ro den i land, reda upp konsekvenser efteråt, försöka överleva. Jag har alltid ansett att det är viktigt att man måste kunna vara företagare/entreprenör och ändå ställa upp i val. En företagare vet hur svårt det är att tjäna pengar och med den insikten är jag övertygad om att man handhar våra gemensamma resurser på ett annat sätt än om man i hela sitt liva varit anställd av det offentliga. Idag vet jag dock bättre och jag förstår varför det inte är så många företagare som ställer upp i val  längre. Särskilt om det är en person som vill göra förändringar, för gör man det måste man vara beredd att ta de konsekvenserna och vara beredd på de indirekta påtryckningar som kommer. Påtryckningar som även kan ske genom indirekta "ekonomiska sanktioner". Frågan man måste ställa, är det värt det? Jag vägrade dock att ge upp just då, jag gjorde det efter mandatperioden var slut. Jag ställde som du vet inte upp för omval. Det var för mycket negativt i kulisserna. Jag fick mycket skit ifrån en vissa ledarskribent men även andra dolda krafter cirkulerade som jag kände att jag inte hade lust att slåss mot längre. Jag ansåg helt enkelt att livet är för kort för att strida. Det är inte riktigt min grej. Mina fyra år som minister resulterade i (förutom att den lilla sömn jag hade fått tidigare, försvann) att jag fick lägga ner Plåtverkstaden efter 40 års verksamhet på Åland. Jag kan även konstatera att resultatet och omsättningen på SteelFM ännu inte återhämtat sig sedan jag år 2011 började som minister. -"Nej", jag ångrar inte att jag ställde upp och tog mitt ansvar, jag fick trots allt femte mest röster av alla i valet år 2011. Skulle jag göra det igen? -"Bra fråga"... Jag lärde mig mycket och jag anser själv att jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade. Mycket blev bra. Många nya investeringar kom till och än idag kan jag se resultatet av vissa beslut jag tog, jag svängde skutan några grader även om fyra år är för lite. Det är val om två år igen, tiden går fort. Vi får väl se vem som ställer upp då. Kom ihåg att vi får de politiker vi förtjänar och kom ihåg vad Kelly Clarksson sjunger, What doesn't kill you make you stronger.